Det går att finna fornminnen från alla tidsperioder efter istidens slut i Halland. Bland annat går det att finna 49 hällkistor, 5 gånggrifter och 6 dösar utöver ett enormt antal lösfynd från bonde-stenåldern. Fornlämningar går att finna över i princip hela länet vilket visar att det fanns mänsklig aktivitet här sedan strax efter istiden, och aktiviteten har hållit i sig ändra fram till idag. Forskare är eniga om att bronsåldern i Halland var av relativt goda materiella förhållanden, detta baserat på dom förnäma och vackra föremålen av brons och guld som återfunnits. Befolkningen kunde under dessa goda förhållanden öka och många utav fornlämningarna från bronsåldern finns än idag kvar väl bevarade. Man kan idag besöka över 1100 gravhögar och rösen, återuppbyggda byar och arkeologiska fyndplatser.

Dom materiella förhållandena förändrades dock mot slutet utav bronsåldern och man misstänker att det var på grund utav övernyttjande utav skogsresurserna, vilket kan ha varit ett utav skälen till att stora delar utav Halland ett tag var i det närmaste trädlöst. Det är i stor kontrast till idag, då drygt 60 procent utav länet är skogbeklätt med både löv och barrträd. Vid skiftet mellan bronsålder och järnålder så upphörde i stort sett all import utav brons och guld till södra Skandinavien, vilket som konsekvens gjorde att hantverkare inte längre kunde producera och sälja föremål utav brons i samma utsträckning som tidigare, detta medförde att bronsåldern dog ut och man började arbeta i järn istället.

Hur samhället såg ut under den första tiden utav järnåldern är oklart, då man funnit väldigt få fornlämningar från den tiden, men omkring efter 200 sedan skiftet från bronsåldern så kan man finna betydligt fler. Det var även vid denna tid som många utav dom större byarna i landskapet härstammar. Runt 400–500-talen efter Kristus så byggdes flera storgårdar med stora hushåll. Dessa växte även i storlek över åren, men blev allt förre då dom var dyra att underhålla och finansiera. Långhuset i Slöinge är ett fint exemplar utav storgårdarna som fanns på den tiden och är idag utgrävd. Utöver detta så förändrades även bosättningsmönstren under samma period, nya byar bildades medan dom äldre övergavs. Dom nya byarna var aktiva ända fram till den svenska medeltiden. Från 870-talet så finns det bevarat uppgifter från den resande handelsmannen Ottar att landskapet under denna period tillhörde Danariket (dagens Danmark), något som är närmast kan bekräftas utav källor från 1000-talet.

Dessvärre så låg Halland rätt så illa till under medeltiden, då landskapet fick uppleva flertalet stora slag mellan Sverige och Danmark. De många slagen i olika krig gjorde att landskapet blev fattigt på grund utav den omfattande förstörelsen och att invånare inte ansåg det vara lönt att genomföra några större investeringar, eftersom dom löpte risken att bli förstörda i krigen. Under bara 1200-talet så plundrades landskapet hela tre gånger utav förs Norge, sedan Sverige självt och till sist Danmark mellan 1256 – 1294. Halland såg många maktskiften under medeltiden och bytte härskare ett stort antal gånger innan Valdemar Atterdag återtog det till Danmark. Under denna period så anlades även Varbergs fästning. Krigen mellan Sverige och Danmark fortsatte, likaså kupper mot tronen och uppror och landskapet var oroligt ändra fram till det blev permanent svenskt genom freden i Roskilde år 1658. Det sista stora slaget om Halland upplevt var slaget vid Fyllebro, den 17 augusti 1676 under det skånska kriget.